Andas du i ett litet hål?

Sven-Alex TryggInsikter & FunderingarLeave a Comment

Tycker du om konkurrens och brist?

🔥 För många år sedan fick jag en symbolisk bild om en säl och ett isflak i skallen. Då handlade det om att jag coachade/peppade en kompis som blivit dumpad. Jag bad honom att se skillnaden i att andas i ett litet hål i isen, eller våga vara utan flickvän (hålla andan och simma under isen) tills han kom ut på öppet hav. Mycket fler möjligheter väntar där, bortom kanten. “Mister du en står det tusen åter” osv.

Idag dök isflaksmetaforen upp igen i skallen, och jag inser att den även går att applicera på min nuvarande situation! Mycket tacksam över bilderna som poppar upp i mitt inre.

Ok, om du tittar på bilden jag ritat till inlägget så ser du att väldigt många slåss om att få andas i det lilla hålet i isen. Trångt. Konkurrens. Brist. Verkligen definierat i allra högsta grad.

Simma åt motsatt håll!

Men… för de som vågar ge sig åt helt motsatt håll – bort ifrån hålet – väntar öppet hav och så mycket luft de kan ta emot. Ett obegränsat och odefinierat överflöd som inte ens går att förstå för den som levt i hålet.

Det luriga är att få (hittills) har vågat lämna det lilla hålet, även om de knappt får luft nog att överleva på. Kanske finns det till och med vakter som bara ger dig tillgång till luft om du följer vissa regler?

Bilden dök upp nu för mig för att jag skall få en bättre förståelse för min egen situation, min egen process.

Denna tid av “osynlighet” jag beskrivit i tidigare inlägg händer när vi väljer att lämna stimmet och simmar åt helt motsatt håll. I början kommer vissa att försöka få oss att stanna kvar i stimmet, kanske följer de med en bit, men vänder ofta tillbaka.

Vi simmar sedan ensamma, osynliga, mot en kant vi vet måste finnas. Likt Columbus som seglar mot kanten på kartan drivs vi av en visshet, av ett minne, att det finns mer än hålet. Vi kommer till slut till en kritisk punkt då vi antingen måste satsa allt, kasta oss ut, och simma vidare eller vända om. Simmar vi vidare kan vi inte återvända.

Jag inser att jag simmat alldeles för långt under isflaket för att någonsin kunna slåss vid det lilla lufthålet igen. Spelar jag roller igen dör jag sakta men säkert. Nu finns bara framåt kvar, och jag börjar känna att jag snart kan fylla mina lungor med så mycket luft jag kan. Utan brist. Utan konkurrens. Utan krav på att spela vissa roller.

Vad händer sedan?

Vad händer när vi nått kanten? Kanske kliver vi upp på isflaket, går bort till det lilla hålet och tittar ned? Berättar att det finns något väldigt mumsigt en bit bort?

Kanske fäller vi ut en solstol för vi hamnar på en sandstrand? Kanske är vi fria att göra vad vi vill, vara vad vi vill? Odefinierade magiska varelser?

Ingen aning. Vi får se när vi kommer dit… Snart. 😉

Allt Gott! Vandra Din Egen Väg! 👣

🔥 Sven-Alex

Kommentera gärna!