Att gråta som en riktig karl.

Sven-Alex TryggInsikter & Funderingar2 Comments

Segelbåten ute till havs.

🔥 Om du läst mina tidigare inlägg vet du att jag ofta använder liknelsen med att vara ute på öppet hav utan landmärken när vi passerar viktiga delar i livet. När vi skall hitta vårt “Avalon” i dimmorna. Då vi kastar oss ut i det okända kommer alltid en tid då vi känner oss vilsna och frågande.

Bilden till detta inlägg ritade jag första dagen i första klass, 23 augusti 1976, 6 år gammal. “Segelbåten är ute till havs.” Jag kände på mig att jag var ute på okända vatten och jag tror jag till en början var laddad inför skolan. Öppet hav känns i bilden mer som frihet än obehag.

Hmm… Ger jag mig själv råd från det förflutna? Kanske är förvirringen och vilsenheten jag känner just nu helt enkelt frihet? Jag är så ovan med att inte ha en tydlig, fast riktning att friheten skrämmer mig. Öppet hav… Kan det vara friare?

Skuld mot mig själv

Som en del i min rensning av prylar har jag som du kanske anar kommit till gamla skolböcker och teckningar. Jag känner att det inte finns något livgivande syfte med att spara gamla teckningar som någon annan får sortera efter mig. Känner dock SKULD gentemot mig själv inför att elda upp teckningarna! Skuld mot mig själv! Hur knöligt är det!?

Inser mer och mer att SKULD har varit med mig sedan jag var liten, och det har varit min knapp att trycka på för att få mig att agera. “Skäms!” Har du hört det någon gång?

Anar att min bedövande och dödande favoritdrog sedan länge varit SKULD. Kan användas var som helst, hur ung eller gammal du än är, utan att det syns. I alla fall inte till en början. Ges ofta till unga barn av deras föräldrar, och finns sedan fritt tillgänglig överallt i skola och samhälle. Missbruk uppmuntras.

Detoxdags!

Gråta som en karl

Dr Phil sa en bra sak en gång: “Boys don’t cry. Men do.”

Tänker på det efter dagens upplevelse. När jag började gå igenom mina gamla teckningar öppnade jag nämligen dörren till en hulkande gråt jag inte visste att jag burit inom mig. Både tårar och snor flödade. En blandning mellan sorg, vemod och ren hopplöshet. Jag fick på något sätt kontakt med den delen av mig som ritat teckningen.

Den 6-åriga Sven-Alex ville bara vara sig själv och bli accepterad för den har var som alla andra. Men han kände sig som de flesta tvingad att passa in, att förändra sig för att vara accepterad. Det gör ont att känna att jag inte riktigt passar in, att det liksom inte blir bra hur mycket jag än försöker anpassa mig, både som 6-åring och 48-åring.

Som jag skrivit tidigare har jag blivit expert på att passa in. “Svart bälte i kameleont”. Samtidigt känner jag att problemet är att jag försökt passa in på, för mig, fel platser. Hur mycket har vi alla inte sökt ett “R” – som i Rätt – på våra uppgifter, på vårt agerande, som att resultatet vore viktigare än insatsen? Än vår välvilja?

Det går inte att få ett “R” på livet. När jag dör kommer den enda “bedömningen” att vara om jag dör med ett leende på läpparna eller inte. Och om mina nära suckar av lättnad eller sorg.

För mig känns det pinsamt och otäckt att så här öppet berätta att jag som vuxen karl sitter själv i en stuga i skogen och gråter när jag tittar på teckningar jag gjorde när jag var liten.

Lugn, ren, stark.

Nu efter gråten känner jag dock ett lugn och en “renhet” inom mig jag inte kan förklara. Jag känner att jag plötsligt bryr mig mycket mindre om vissa saker, som att passa in. Längtar till nästa gråtstund!

Jag söker inte sympati eller “tyck synd om mig” genom att dela med mig av detta. Jag är friare, starkare, friskare och lever mer än jag gjort på många år. En del i att leva och leva upp är dock att stå för vem jag är, stå för vad jag är, stå för mina upplevelser utan filter. Kan min öppenhet och ärlighet inspirera dig till att visa vem du är, perfekt!

Ok, intressanta upplevelser. Har gått en medelväg och fotar en del teckningar. Ska spara vissa tror jag. Ställer mig dock frågan ofta nu i mitt mer minimalistiska liv: Behöver jag det här? Vad ska jag använda dessa teckningar till? Om jag inte visste att de fanns – om de blivit förstörda eller inte sparade – skulle jag sakna dem då?

Ok, äventyret fortsätter. Sanningen gör oss verkligen fria.

Allt Gott! Vandra din Egen Väg! 👣

🔥 Sven-Alex

2 Comments on “Att gråta som en riktig karl.”

  1. 💗 💗 💗 Mod är att vara ALLT, med snor, gråt och hulkande 💗

Kommentera gärna!