Att se allt för sista och första gången

Sven-Alex TryggInsikter & Funderingar, Meditationer, Projekt Fri & Het4 Comments

Livets Flod

🔥 Meditation har varit en del av mitt liv i många år, och det har blivit lika naturligt som att borsta tänderna. Jag har ofta en hel del intressanta och utvecklande (ibland totalt förvirrande) upplevelser i mina meditationer, och jag delar dem dels för att jag vill inspirera fler att meditera dels för att de är en del av mitt liv.

Jag mediterar (minst) två gånger om dagen, morgon och kväll, och min morgonmeditation häromdagen var väldigt intressant. Efter ca 15 minuters meditation gled jag in i det där mumsiga tillståndet jag ofta hamnar i – där jag öppnar dörrar till spännande ställen. Jag får ofta bilder och såg mig nu färdas på en stor flod. Stränderna var knappt synliga, så bred var floden. Den här floden har dykt upp då och då i mina meditationer som en symbol för Livets Flod och flödet i mitt liv, men alltid tidigare har stränderna varit ganska nära. Nära nog för mig att paddla iland och krångla istället för att bara glida med.

Symbolik: Istället för att glida lätt när jag kunde hade jag tidigare en annan strategi: Jag paddlade mig oftast svettig hit och dit, paddlade uppströms, gick upp på stranden för att hugga mig genom snårskog. Med en trubbig smörkniv. Allt för att krångla till det för att det gick för lätt.

Om du läst mitt tidigare inlägg om “the easy way out” har jag många år levt efter devisen att lätt är fel, när det är så att lätt är rätt. Har till och med och uppmanat folk att göra det som känns svårast… Sorry ’bout that. 😉

Slut på att hugga mig genom snårskog

Snårskogen är nu såpass långt borta – floden är så bred och jag är mitt i den – för att ju mer jag accepterat livets flöde och gjort mig av med gammal bråte som hindrat mig (bokstavligt talat gett bort och sålt det mesta av det jag äger, eldat upp gamla kort och teckningar) och valt bort det som kvävde mig, desto bredare har floden blivit.

Inser när jag skriver detta att bilden jag fick även förklarar varför jag på sistone inte kunnat kliva in i det gamla igen! Jag har som du kanske läst helt 100 % osannolikt totalkalasstopp vad gäller “gamla vanliga” uppdrag – vad jag än gör för att försöka kliva in i den världen igen får jag 0 i resultat.

Inser också att mitt intressanta ekonomiska läge – jag får in det jag behöver men inte mer – är en djup välsignelse! Det är att jämföra med att jag inte ens har någon paddel längre! Hade jag haft en sudd med pengar nu, då hade jag säkert förstört processen genom att symboliskt skaffa en maffig utombordare och kört upp på stranden för att hugga mig igenom snårskogen igen. Begränsningen gör att jag inte kan göra misstag just nu! Helt enkelt lysande!

Utför ett vattenfall

Hur som helst, jag satt i meditation på golvet, men jag färdades på livets flod. På min egen livsflod. Jag visste att floden snart skulle kasta sig över en kant i ett massivt vattenfall, och tänkte på vad min kära sagt häromdagen. “Du behöver visst falla för att ta emot.” Orsaken till att de visa orden kom ur hennes vara att jag halkade på en isfläck, slog i backen och min onda rygg blev bättre! Har insett att blockeringen i ryggen har att göra med vissa svårigheter att ta emot från min sida. Rent generellt sett alltså. Kroppen visar oss alltid på saker, gäller bara att klura ut vad.

Jag närmade mig vattenfallet, men brydde mig inte så mycket om vad som skulle hända. Jag kände mig trygg och lugn, i väldig harmoni med skeendet.

När jag kastades över kanten föll jag inte handlöst ned i skummande vatten utan färdades istället genom en osynlig hinna och hamnade in i något gyllengult, skinande, mjukt, välkomnande, överflödigt. Personer kom och välkomnade mig, gratulerade mig till att ha kommit fram, överflöd i alla former och jag kunde inte annat än ta emot. Trycket att ge till mig var för stort för att jag skulle kunna hålla emot längre.

På ett sätt kändes det som om jag dog. Livets flod tog slut och jag klev in i något annat. Kärleken och acceptansen var total. Det var verkligen som att jag inte längre kunde hålla emot. Jag kunde inte längre blockera allt mumsigt som väntar på mig, jag orkade inte kämpa emot längre.

Att se allt för sista och första gången

Denna meditation förändrade något i mig. Finner mig ofta fyllas av både djupt vemod och lycksalighet. Det är som om jag ser saker för sista gången, samtidigt som om jag på allvar ser dem för första gången. Blev rörd till tårar av att gå runt på en stormarknad häromdagen. Tänkte på alla människor som varit med och skapat sin del för att den där hyllan skulle kunna stå där fylld med varor.

Att se saker för sista gången är som att vara medveten om att jag faktiskt kommer att dö en dag. Snön på grenarna på trädet, formen av snövallarna, väven i tyget på kudden bredvid mig. Det mesta fascinerar mig just nu. Hela min upplevelse av livet, av att leva har förändrats. Känner inte igen mig när jag tittar i spegeln. Känner inte igen min kära kvinna heller. Som att se henne för första gången varje gång jag tittar på henne. När jag känner efter är det som om en tidigare sovande del av mig tagit plats i min kropp och nu upptäcker hur det är att leva. Coolt? Yes.

Timing

Fick också veta att timingen är otroligt viktig. Mycket skall passa ihop för att jag skall kunna passera in i nästa tidslinje så att säga, kasta mig ut över vattenfallet. Nästa verklighet närmar sig min med exakt rätt hastighet, och bara genom att flyta med utan att paddla – utan att störa, utan att förstöra – kan jag kliva ut över vattenfallet utan att falla ned. I precis rätt tillfälle kommer jag att närma mig avgrunden, och i och med att jag slappnar av i livets flod kommer jag att kliva in i den nya verkligheten av överflöd och av att ta emot som jag inte gjort på mycket länge.

Känns som om jag är på väg in på upploppet i ett väldigt lång lopp, och jag har en massa supporters som hejar på och bara väntar på att jag skall gå i mål. Precis som i “vanliga” tävlingar kan gratulationerna ske först när man kommit i mål, men jag kan känna vittringen.

Så… vattenfallet – målet – närmar sig, och jag kommer att nå det vid precis rätt tidpunkt för att kunna “catch a ride” till nästa verklighet av frihet och lätthet. Synken är precis rätt. Kan inte vara på något annat sätt, och utan paddel kan jag som sagt var inte göra annat luta mig tillbaka just nu och enjoy the ride. 🙂

Allt Gott! Vandra Din Egen Väg! 👣

🔥Sven-Alex

4 Comments on “Att se allt för sista och första gången”

  1. Wooow vilken häftig resa du gör. Namaste och kärlek min fina vän 😍😍😍
    Kraaam

Kommentera gärna!