Extrema upplevelser i uppvaknandet – Nere i kvarnen och uppe i bliss. Snabba skiftningar!

Sven-Alex TryggLivet som uppvaknande man2 Comments

Går emot skräcken och publicerar ännu ett ärligt inlägg om livet som uppvaknande man. Livet är inte tråkigt inte!

Som uppvaknande man upplever jag mer och mer extrema känsloyttringar. På samma dag kan jag uppleva en förtvivlan så djup, krossande och urvridande att jag gråter och sliter mitt hår (på riktigt, inte så att det lossnar men ändå) och sedan en tillit, visshet och lugn som gör att jag känner mig som Buddha själv. Nu har jag märkt att dessa perioder av “rening” går fortare och är mindre tuffa, så jag ser ett trevligt mönster.

När jag är nere i kvarnen ber jag både till Gud, mina skyddsänglar och mina guider om att ge mig ett tecken, vad som helst för att jag skall veta vad jag skall göra. “Visa mig vad jag skall göra så gör jag det!! Ni har härmed min tillåtelse att hjälpa mig på alla sätt ni kan!!”

Jag har mer och mer insett att det nog är så att att jag hela tiden får tecken. Kanske är obehaget det mest tydliga tecken jag kan få på att jag just då tänker tankar om en väg som verkligen tar mig bort från livet självt? Från det jag verkligen är?

Kanske att jämföra med att jag är en älg som tänker tankar på att försöka vara en abborre? Blir inte bra. Inte bra alls.

Fylld av skräck för framtiden (som egentligen handlar mest om skam för att misslyckas än något annat eftersom det värsta som kan hände inte är särskilt farligt) känner jag ofta samtidigt skuld för att jag inte bara är nöjd, för att jag är orolig, för att jag inte är tacksam för all hjälp jag får. I sanning så är jag verkligen guidad och saker och ting faller på plats i mitt liv på sätt jag inte ens fantiserat om. Exempel på det är att jag nyligen fått hyra en lägenhet i andra hand. Kanske inte så revolutionerande, men att den är nyrenoverad, kanonläge, fullt möblerad och utrustad tom med köksutrustning, tallrikar, bestick och allt, det är helt outstanding! Särskilt med tanke på att jag under min minimalistiska fas sålde i princip allt jag ägde, är detta bättre än jag kunnat fantisera om!

Ok, jag anar att de här svängningarna är någon form av strid mellan gamla sätt att tänka, vara och något helt nytt som vaknat i mig. Mitt äkta jag på något sätt, som trycker undan “skalet” som ligger runt om. Den här delen baserar sitt varande och agerande på helt andra premisser och lagar än jag tidigare levt efter.

Den gamla delen av mig vill att jag skall vara rädd, att jag skall jobba hårt, kämpa, tvinga fram resultat av olika slag. Den här delen känner sig ganska ensam inser jag nu, inte alls som om den får hjälp. Mycket beroende på att den aldrig ber om hjälp. Den ser oro som ansvarstagande, och målar gärna upp skräckscenarion av olika slag.

Den nya delen som växer mer och mer har ett helt annat sätt att se på saker och ting. (Mår lite illa bara av att skriva om det, för det utmanar gamla program.) Den är helt i harmoni med Livets Flöde. Vad betyder det då? Jo, allt liv strävar efter expansion utifrån minsta motståndets lag och söker hela tiden harmoni/balans. Hela tanken på Big Bang baseras på expansion. Mitt liv borde rimligtvis följa samma lagar som Universum, så den nya delen av mig säger att mitt viktigaste uppdrag är att vara lugn, att fascineras, att göra det som gör mig glad, det som får mig att expandera, att “skina” mer. Agera när det känns rätt, när vägen är klar och tydlig, inte förr. Den påminner mig också om att allt sker i precis rätt tid, så oroa mig för framtiden, hur jag skall göra om en vecka eller två, det är helt irrelevant och för mig bort från den harmoni som vill formas i mitt liv.

Kanske är det så, att min emotionella kompass är mer och mer aktiv och minsta antydan till att jag skall avvika från min expansion gör att jag mår riktigt, riktigt dåligt! Jag har anat ett mönster, och det är alltid så att mina perioder ned i helvetets förtvivlan börjar med en enda tanke. En tanke av oro, rädsla, tvivel.

Jag anar nu när jag skriver att dessa krossande perioder kommer strax efter det att jag fått ett tydligt tecken på vilken väg jag skall gå, och jag sedan tvivlar och börjar fega ur. Istället för att direkt välja den expansiva, klart lysande väg som visar sig för mig, tvivlar jag, blir logisk och strategisk, börjar jag fega ur och försöker gå tillbaka i gamla roller. Detta är som att pressa mig genom törnesnår, brinnande taggtråd och brännässlor. Naken.

Eller, som att försöka trycka tillbaka mig in i livmodern när jag ploppat ut och växt en hel del. Går liksom emot själva naturen.

Denna enda tanke verkar i alla fall sätta igång en riktig cirkus med känslor som nästan kämpar för sitt liv. Dessa gamla tankar vill att jag skall offra mitt ljus, mitt äkta jag, för att göra det jag inte vill, det jag borde göra, det jag enligt gamla mallar skall göra för att “lyckas”, vad det nu innebär. Spela roller, rätta mig i ledet osv osv.

Ok, känner du igen dig är det bara att gratulera. Vi som uppvaknande män är mer levande än någonsin, och har en inbyggd kompass som väldigt tydligt visar oss när vi är på rätt väg, och fel väg. Känns det bra? Rätt väg!

Med kärlek önskar jag dig allt gott! ❤️

2 Comments on “Extrema upplevelser i uppvaknandet – Nere i kvarnen och uppe i bliss. Snabba skiftningar!”

  1. Oh ja, jag känner igen den starka emotionella vågen. Och att känslighet är nog tecken på att jag är mer o mer känslig när jag inte längre är i fas med min äkta jag.
    Jag fick nyligen en bild på varför det känns så mycket att jag kommer ur kurs: jag är som en orm som slingrar sig fram, aldrig på linjen framåt fast det är egentligen mitt naturligt sätt att förflyta mig 😉

    Tack för att du delar din väg och fortsätter inspirera. <3 🙂

  2. (Tredje gången jag skriver en kommentar nu. Försvunnit tidigare.)

    Tack för kommentar och bilden av ormen! Tack också för att du delar med dig av din resa. Känns som om det är en stor del av vårt syfte! 😊🙏❤️

Kommentera gärna!