Går Solen verkligen upp?

Sven-Alex TryggInsikter & Funderingar, Projekt Fri & Het, SkooglatLeave a Comment

Vad går upp egentligen?

🔥 Har idag njutit av en mumsig soluppgång nere vid sjön. När jag stod där och njöt mindes jag att jag blivit påmind om något av en god vän – Peter heter han – för en tid sedan. Solen går inte upp – det är ett väldigt gammalt sätt att se det på – det är ju faktiskt vi som rör oss.

Jordens rotation gör att vi vänder oss mot solen då och då.

Livets “soluppgångar”

Naturen ger mig jämt insikter, ofta som en smekande smocka rätt in i synapserna. Knockar mig en smula. Skakar om mig. Så även idag. Kan det vara så, att vi ibland väntar och väntar på att solen skall gå upp i våra liv, när det egentligen handlar om att det är vi som behöver röra på oss?” Röra på oss” i detta fall kan vara såväl att fysiskt röra på oss, som att förändra något, som att släppa taget om något, som att prova något nytt.

Röra på sig kan innebära stillhet

Förändring är nyckeln. “Röra på sig” kan alltså också innebära att vara i stillhet, om den vanliga väntan är att konstant röra på sig. Då springer vi bort från “soluppgången”. Att vänta på att solen skall gå upp i våra liv innebär alltså att vi lägger ansvar och kraft på något utanför oss själva. Något som antagligen bara väntar på oss, på att vi skall göra det som behövs.

Två män. Två väntan.

Får en bild nu av en person som står ute i regnet. Kallt, mörkt. Förbannar sin situation. Undrar varför han har drabbats av detta. Undrar varför saker inte ändras. Men, han har lärt sig att tänka positivt: “Snart blir det bättre! Ska bara vänta länge nog.”

Bakom honom finns ett varmt och inbjudande hus. Levande ljus lyser i fönstren. En eld brinner i en eldstad. Torrt, varmt, välkomnande. Han ser inte huset, för han vägrar att vända sig om. Han har bestämt sig för att “solen skall gå upp” åt det håll han tittar. Att tänka om, att förändra sig, att själv flytta sig eller bara se sig om kommer inte på fråga. Han tror inte på att han själv behöver agera.

En annan man springer fram och tillbaka för han har lärt sig att jobba hårdare om något inte fungerar. Han ser huset ibland som en glimt men stannar aldrig upp för att gå in. Han tror inte på att saker kan vara lätta att uppnå.

Jag har varit båda dessa män (mest nummer 2). Numera söker jag istället göra fundamentala val – jag har tex valt Frihet – och väntar sedan på impulsen att agera, röra på mig, förändra, släppa taget. Ibland, som nu, när jag redan satt saker i rullning, är det bästa jag kan göra att bara vänta.

Pinka när du är pinknödig, inte förr.

Jag får ofta tydliga metaforiska bilder i skallen för att förklara saker, och exempel på bilder för att beskriva det läge jag är i nu är följande:

  • Vänta med att svänga tills avfarten dyker upp, annars kör du av vägen.
  • Kliv inte av plattformen innan tåget kommit dit, annars kan du bli överkörd.
  • Vänta med att pinka till du är pinknödig, slöseri annars.

Ganska självklara val eller hur?

Så… Jag befinner mig nu i det där “hänga i intet” jag nämnde i ett tidigare inlägg, och helt lätt är det inte. Van som jag är att hela tiden agera, vara aktiv, driva på. Hela mitt system (nja, stora delar av det i alla fall) går på avgiftning nu. Jag har vant mig vid en hög stressnivå och min kropp har accepterat en skadlig nivå som normal.

Snart avgiftad!

Allt Gott! Vandra din egen väg! 👣

🔥 Sven-Alex

Kommentera gärna!