Hur länge skall vi stå och vänta framför en stängd dörr till en värld som inte längre vill ha oss?

Sven-Alex TryggLivet som uppvaknande manLeave a Comment

Titeln på detta inlägg kanske låter lite dramatisk och extrem, men idag fick jag en djup insikt. Har säkert fått den tidigare i annat format, men i mitt fall verkar det behövas påminnelser.

Innan jag går in på min djupa insikt – som kom när jag skrev detta inlägg – vill jag dela en annan fundering som snurrat i mitt inre på sistone.

Hur är det att leva istället för att överleva?

Finner mig undra – ganska intensivt – hur det är tänkt att fungera. När jag som utbränd/uppvaknande man tvingades ut ur det gamla livet, mitt gamla sätt att leva – med bra inkomst som konsult till exempel – till en annan tillvaro, hur är det tänkt att jag skall bete mig? Hur är det tänkt att jag skall överleva?

Kanske handlar det om att verkligen gå från att överleva till att leva? Kan det vara skillnaden? När jag är i överlevnadsmode ligger fokus såklart på rädsla, oro, behov av trygghet från yttre källor, kämpa, strida.

Hur är det att vara i levnadsmode då?

Ja, hur är det att vara i “levnadsmode”? Hur är det att vara fri att leva utan rädsla? Hur är det att “be living” inte bara “be alive”. Fri från behovet av trygghet i externa saker? Jag anar att det handlar om ett totalt surrender, ett totalt avslappnande till Miraklet vi själva är, och inse att vi redan är del av det vi tror att vi saknar.

Paradoxen här är att jag heter Trygg… En vis kvinna sa en gång om mig “han kanske inte är så trygg den där mannen”, vilket gjorde mig riktigt förbannad. Brukar vara så för mig när någon trycker på mina knappar… Det luriga är att hon antagligen hade rätt!

Jag finner mig, som så många andra, söka trygghet i yttre saker som pengar, boende, prylar, bekräftelse mm mm. Allvarligt talat vet jag inte hur jag skall göra annars, även om en visare del av mig lever i en verklighet bortom detta snäva tänk. Maslovs behovspyramid dyker upp. Kan vi gå bortom våra basala behov utan att ha de uppfyllda? Var det det Buddha gjorde? Frigjorde sig från lidande genom att ta bort begären? Men hela skapelsen har ju begär, om inte annat att expandera och växa. Kan jag uppleva trygghet i ovissheten? Är det bara i den obegränsade ovissheten, detta magiska tillstånd av potential jag kan finna äkta trygghet, eftersom allt annat är tillfälligt och kan tas bort?

I kvantfysiken talar man om “the collapsing of the wave”. Innan något tar fysisk form finns det en våg, en möjlighet, en potential. När vi så väljer att fokusera vår uppmärksamhet på något “kollapsar vågen” och en verklighet skapas. Elektronerna som susar runt atomkärnan beter sig som fysiska partiklar först när vi observerar dem. Riktigt spännande!

Inser nu direkt att Skapelsen inte drivs av ett begärsom i att sakna något, utan om att helt enkelt ha expansion och växande som en naturlig del av sitt varande. Ok, hur applicerar jag det på mig själv och mitt liv? Slappna av i att mitt innersta jag är i harmoni med Universums lagar, och per definition kommer att söka mer expansion och fylligare uttryck och mer upplevelser och allt genom minsta motståndets lag?

Är allt obehag jag upplever verkligen bara någon del av mig som försöker kämpa emot själva universums flöde? Själva livets flöde?

Jag känner djupt inom mig, att när jag vågar släppa illusionen av kontroll (för kontroll har jag ändå inte) och verkligen våga låta mig fascineras av nuet, då kliver jag in i en helt ny verklighet och börjar leva istället för att överleva.

Står jag och väntar framför en dörr som aldrig kommer att öppnas?

Ok, insikten om dörren. Fick en bild av att jag står tätt framför en stängd dörr och undrar när den öppnas. Inget händer eftersom jag ännu inte på allvar tagit klivet in i det nya jag “tryckts ut” i? Kanske är denna dörr bara vägen tillbaka in i den gamla världen, den gamla verkligheten? “Livmodern” jag lämnat? Dörren till en plats som numera skulle ta livet av mig?

Jag har mer eller mindre bokstavligt slängts ut genom en dörr, blivit utkastad helt enkelt, för att jag inte längre passade in. Att utkastningen gjordes av mitt eget tillstånd av utbrändhet må vara hänt, men jag blev de facto borttryckt från en plats, en verklighet.

Det verkar vara stört omöjligt att ta mig tillbaka in i det jag lämnat, helt enkelt för att inga dörrar öppnas. Jag har försökt spela det gamla spelet, trust me, men det är som om jag av någon osynlig kraft försiktigt men bestämt förs åt något annat håll. ÅT VILKET HÅLL DÅ? Undrar jag ganska ofta med ett visst mått av frustration.

Kanske är det barnet i mig, som vill tillbaka in i tryggheten, och ännu inte vågat vända sig om för att ta klivet in i den obegränsade värld som väntar? Jag fick i alla fall tydligt veta, att det enda jag behöver göra är just att konstant “vända mig om” och titta framåt för att inse att världen, och jag själv, i sanning är gränslös!

Ok, det enda jag behöver göra för att kliva in en den nya världen av att LEVA, det är alltså som sagt att “vända mig om” på något sätt. Hur gör jag det då? Hur vänder jag mig om rent praktiskt i mitt liv, i vardagen, i detta nu, för jag vill verkligen vidare. Trött på att då och då hamna framför den här gamla dörren som verkligen är one-way och bara suger min energi. Känner hur det sliter i mig fysiskt faktiskt.

Hur gör jag?

Verkligen: Hur gör jag? Jag tycker att jag tidigare verkligen släppt allt, dels genom att sälja i princip allt jag äger, säga upp mig, bo i en stuga i skogen, mm mm.

Handlar det nu mer om att släppa idéer som begränsar mig än om saker? Beror mitt stretande tillstånd på att jag fortfarande försöker göra saker på det gamla sättet ? Beror mitt tillstånd på att jag tänker på gammalt sätt och inte accepterat magin, överflödet och miraklena som väntar bakom min rygg? Det finns där bara jag vänder mig om, men jag skrapar frenetiskt på den där barrikaderade “one-way do not enter if you want to die” dörren?

Handlar det om att ge upp, om att totalt och definitivt sluta kämpa? Sluta streta? Sluta “bulta på dörren” till något som jag, tack och lov, ändå aldrig kommer att komma tillbaka till? Släppa taget?

Rent spontant känner jag nu att till och med den där dörren försvunnit, och jag stirrar rätt in i en tegelvägg. En tegelvägg som dessutom ligger en bit in i en mörk gränd. Bakom mig, utanför gränden, skiner solen på en blomstrande äng, en sandstrand, lyckliga och glada människor. Kan livet vara så enkelt?

Hur känner du? Känner du som varit eller är utbränd igen känslan av att vilja tillbaka in i det gamla, trygga samtidigt som du innerst inne vet att det inte går? Känner du att det finns ett nytt levande liv som väntar på dig, bara du vågar välja det?

Från mitt Hjärta önskar jag dig Allt Gott!

/Sven-Alex

Kommentera gärna!