Jag brukade döma allt och alla inklusive mig själv.

Sven-Alex TryggInsikter & Funderingar2 Comments

En djup insikt

🔥 Efter en underbar soluppgång skall jag strax sätta mig i bilen för att åka till mer bebodda trakter. Efter några väldigt utvecklande dagar i ensamhet i skogen gjorde jag igår kväll en slags sammanfattande insikt. Satt på eldstaden, drog upp tröjan och lät elden värma min onda rygg. Skönt. Brände på bra.

Som du redan vet om du följt mina blogginlägg har SKULD varit en av mina favoritdroger. När någon tryckt på skuldknappen har jag lydigt gjort det som förväntades av mig. Inser nu att det finns något annat väldigt grundläggande som skulden behöver för att existera.

Skrev de sista orden i min dagbok igår, och fick för mig att jag skulle förlåta mig själv av någon anledning. Har nog läst det någonstans, att det är bra att förlåta sig själv.

Förlåtelse kräver skuld kräver dömande

Insåg då toktydligt att ett förlåtande först kräver ett dömande. Om jag inte först dömer ett agerande som “dåligt” eller “fel”, vad finns det då att förlåta? Utan dömande ingen skuld!

Insåg alltså att under skulden, själva grunden som skuld står på, ligger dömande i någon form.

För att jag skall kunna känna skuld över något måste jag alltså först döma det som dåligt, fel, icke acceptabelt. Att något så självklart inte varit uppenbart för mig tidigare!

Dömande definierar

För att koppla till en tidigare diskussion så innebär dömande alltid ett definierande, ett separerande, ett filtrerande.

Detta konstanta dömande, har jag insett, tar ofantliga mängder energi. Inte nog med det, efter att jag låtit dömande suga musten ur mig gjuter jag in mig själv i dödande skuld. Smart? Nja…

Dömande är kärlek?

Filosoferade kring när jag blev en sådan virtuos på att döma allt och alla, mig själv inräknad. Funderade på om jag trott att dömande är en kärlekshandling. Anar att mina föräldrar (som de flesta) var väldigt dömande både mot mig, sig själva och omgivningen. Jag trodde nog att det var så jag skulle bete mig.

Minnen av ganska beska kommentar mot artister tex. “Hur kan de tjäna pengar på att skrika sådär.”

Jag lärde mig också att man gärna skall önska sig mer pengar tex, men om någon erbjuder skälig ersättning för något man gjort då skall man tacka nej. För att inte vara skyldig någon något antar jag. Detta trots att man redan gjort “sin” del. Det är också väldigt fint och ädelt att offra sig förstås. Att sätta sig själv sist. Eller? Nope!

Det jag insett är dock att jag lindat in mitt dömande i ett snyggt paket omtanke. Dömande är för att jag bryr mig helt enkelt, så har jag försvarat det. Alternativet vore, som jag sett det, att vara loj, inte bry mig, inte stå upp för något.

Jag inser dock att det finns andra öppnare sätt förhålla mig till livet och att äkta omtanke går bortom låsta och subjektiva begrepp som “rätt” och “fel”.

Dömande låser livet

Inser att mitt konstanta dömande låser själva livets flöde för mig. Jag har tidigare dömt lätthet som fel tex, fast jag inser nu att det är precis tvärtom. Eller egentligen bortom tvärtom.

Det är antagligen lika dömande att se något som “rätt”. Handlar nog helt enkelt om att känna efter vad som känns bra för mig, vad som just känns lätt och expansivt, att slappna av och inse att livet verkligen följer vissa enkla lagar.

Icke dömande – hur ska det gå till?

Ok, hur raderar jag ett program jag kört i säkert 45 år? Vad installerar jag istället? Vad är motsatsen till dömande? Går det ens att inte döma alls?

Motsatsen till dömande måste vara någon form av fascinerad objektiv observation. Precis som ett barn innan det lär sig annat. En öppenhet. Ren, oblockerad, ofiltrerad. Odefinierad. Nyfiken. Fascinerad. Kanske det är kärlek? Ett öppet hjärta utan krav?

Vilken fråga kan jag ställa för att se om jag dömer? Vad kan jag använda för att avprogrammera mig själv? Ofta sker dömandet blixtrande snabbt så jag behöver ha något enkelt för att kunna hinna med.

Verktyg/trix

Ok, några frågor/trix:

  • Dömer jag? (Simple as that.)
  • Vad skulle jag gjort som ettåring? (Innan jag lärde mig döma.)
  • Tänka “intressant” istället för “det där är fel!”
  • Utgå ifrån att jag inte vet någonting.

Inser också att det verkligen är skillnad på att döma och helt enkelt välja en väg som passar mig bättre, med lättheten som kompass. Jag behöver inte döma ett par skor som är för små för mig tex, jag väljer bara ett annat par. Jag behöver inte döma surströmming, eller de som älskar det (som min mamma gjorde), för att låta bli det om jag vill.

Känner att jag ibland blandar ihop dömande med att helt enkelt medvetet välja det som känns lätt och kul.

Ok… Min guide här får vara: lätt eller tungt. Känns det lätt väljer jag på ett expansivt sätt. Känns det tungt dömer jag och skuldbelägger. Begränsar och kväver.

Får börja med icke dömande mot mig själv antar jag. Börjar nog där för att sedan sprida sig ut till min omgivning.

Odefinierad och magisk. Känns fränare än låst och dömande. 😉

Allt Gott! Vandra Din Egen Väg! 👣

🔥Sven-Alex

PS Koppling till inlägget om isflaket. Idag var jag ute och gick på isen. Som glas. Såg allt under. Knakade på en del ställen vilket piggade upp mig kan jag säga. Hackade hål och drack lite magiskt sjövatten. Tittade ned och insåg att jag faktiskt stod på isen och tittade ned på ett hål i isen…

2 Comments on “Jag brukade döma allt och alla inklusive mig själv.”

Kommentera gärna!