Själen & skälen blästras i min jakt på något som är äkta

Sven-Alex TryggInsikter & Funderingar, Projekt Fri & Het, Utbrändhet - Uppvaknande4 Comments

Vilken respons!

Jag är rörd till tårar av den respons jag fått efter det att jag blottade mig i mitt förra inlägg och erkände att jag både sjukskrivit mig och bett om hjälp. Den frihet jag känner efter det att jag visat mig sårbar och gått emot mina djupaste rädslor är fenomenal, och jag börjar nu förstå vad som menas med “sanningen skall göra er fria”. Det handlar uppenbarligen om vår egen sanning, sanningen om vilka vi är innerst inne. När vi vågar vara de vi är, blir vi fria på sätt som tidigare inte ens gick att fantisera om.

En drake inom mig

Vanligen skriver personer om tuffa perioder i efterhand, men jag tänkte att jag skulle vara öppen och modig nog att uppdatera lite under resans gång. Vill hålla denna mumsiga “sårbarhetsvåg” vid liv, för mer och mer känner jag att jag inte kan leva på något annat sätt. Ett gammalt ordspråk dyker upp inom mig: “Vill du inte ha mig som jag är, är det inte mig du vill ha.”

Idag har jag i alla fall varit sjukskriven lite över en vecka! Över två veckor om jag räknar med de 7 dagars karens jag har som egen företagare! Jättelänge! Hur går det för mig då? Tja, jag inser varför jag hamnat där jag hamnat. För mig är det väldigt svårt att göra ingenting, att bara vila och chilla. Tanken på att ligga i en hängmatta ett par veckor i solen känns mest obehaglig, även om det antagligen skulle göra mig gott. Inser att jag vant min kropp vid en hög stressnivå och att den nu ser den nivån som normal. Sedan har jag redan som liten haft en kreativ kraft i mig som jag inte kan – eller vill eller bör – kväsa.

Det är som att jag har en drake inom mig, en kreativ urkraftsdrake som inte vill annat än komma lös och skapa saker och ting. Jag har redan skrivit två böcker om förra gången jag blev utbränd, men nu är bok 3 på gång. Idéer flödar in om denna nya resa. Titeln (som jag tycker är klockren) är klar, och så är även titeln på den föreläsning jag självklart skall hålla på samma tema. Visioner om vad jag skall göra när denna uppgradering är över snurrar alltså redan inom mig som en orkan, och om det är bra eller inte vet jag inte. Hjärnan min går för högtryck. Kanske bara ett nytt sätt att försöka fly undan det jag egentligen behöver göra, vet inte.

Symptom

Andra symptom förutom draken som vill riva sig ut är att jag fortfarande vaknar kring 3-4 på morgonen, lyckas ibland somna om, ibland inte. Ofta ligger det när jag vaknar också en oro i kroppen, en rastlöshet jag inte kan sätta fingret på. Leker med känslan som jag lärt så många klienter, och tittar närmare på den. Det är någon del av mig som verkligen inte tycker om att inte veta vad som skall hända.

Minnet är verkligen inte som det brukar. Spelade memory med min systerson häromdagen och jag fick storstryk varje gång! Jag blev uppriktigt förvånad över hur bra han var och hur dålig jag var! Kunde bara inte minnas var jag sett just den bilden tidigare. Irriterande, men också ett tecken på att skallen stänger av icke nödvändiga avdelningar. Egentligen är det ett sätt för kroppen att skydda sig själv. När vi blir utmattade till den grad att vi inte fungerar, när vi inte längre kan spela spelen, då stänger kroppen bara av vissa funktioner. Jag vet personer som till och med blivit paralyserade och sängliggande en hel månad.

Vredesutbrotten, som också verkar vara kopplade till utmattning, ligger under ytan, det kan jag känna. Inga marginaler. I höstas, när jag egentligen skulle varit modig nog att sjukskriva mig, då tappade jag greppet flera gånger på sätt som förvånade mig. En gång svängde jag in med bilen på en parkering och en karl som körde ut gav mig fingret av någon anledning. Annars hade jag inte brytt mig, men nu svartnade det för ögonen, jag tvärvände, körde ikapp honom och la mig bredvid honom på vägen. Såg till att han såg mig, sträckte ut armen och gav honom fingret tillbaka. Jag var helt vild. Han blev nog lite skärrad för han körde mot rött ljus… Jag fick fysiskt ont i kroppen, så arg var jag.

I morse när jag vaknade tänkte jag på döden, på hur det skulle vara om jag plötsligt dog. Inte på ett “death-wish-sätt” utan mer som att jag satte min situation i lite perspektiv. Har använt döden som rådgivare tidigare, med mycket bra resultat. När jag låg där under täcket och tyckte att min situation var lite påfrestande tänkte jag på hur det skulle vara om jag verkligen såg det jag såg för sista gången. När jag gör på detta sätt förändras alltid min attityd till min omgivning. Bara det att kunna känna och uppleva är anledning att fira livet.

Osäkerheten ligger som en blöt filt på mitt inre ljus, men jag börjar komma till en punkt där jag inser att just nu kan jag inte påverka processen. Jag har gjort det jag kan. Har insett det många gånger tidigare, men påminns ofta eftersom jag uppenbarligen är lite trögfattad inom vissa områden. Vissa gånger är väntan det enda som finns. När brödet är i ugnen kan jag inte göra mer än vänta på att det skall bli klart.

Fladdrar hit och dit

Jag fladdrar hit och dit också, och verkar vara drabbad av någon form av “bipolär light”. Observera att jag på intet sätt förminskar eller förringar de av er som på allvar är drabbade av detta, jag har ingen aning om hur det är. Jag är bara van att vara väldigt stabil och att inget egentligen kan rubba mitt lugn, så att uppleva att mitt känsloläge svänger som en sladdrig trasa i en storm är lite ovant. Lugn ena stunden, gråtmild nästa, orolig, ilsk, förtvivlad, fylld av tillit, stark, orkeslös.

Antagligen blir man “lugn” och okänslig när man är innesluten i armerad betong och hjärtat dessutom är inlåst bakom tunga dörrar av stål. Inget kommer liksom åt det som finns innanför. Mitt lugna yttre var bara ett tecken på hur avstängd jag varit.

Känns som om jag inte riktigt hör hit till denna värld, denna verklighet. En underlig känsla skall jag erkänna att vara i två verkligheter. Anar att detta har att göra med att jag snäpper i och ur mina gamla mönster.

Jag längtar efter något äkta!

En saknad växer i mig. En längtan, en jakt, ett nästan desperat sökande efter något som verkligen är äkta! När jag ser mig omkring ser jag mest fasader och illusioner. Jag kan på rak arm inte nämna en enda person som verkligen lever utan skal eller roller. Inte en enda person som inte agerar utifrån en eller annan rädsla. Kanske är det omöjligt? Jag har flera vänner som är fantastiska personer och människor, som verkligen inspirerar mig och jag inser att jag ser det jag själv är, vilket är både en skön insikt och jävligt irriterande. Om jag ser spel, personer som döljer det magiska de egentligen är och visar upp skuggor av deras storhet, fasader och illusioner, då är det såklart precis det jag fortfarande gör. Det säger mer om mig än om dem…

Vid en föreläsning jag höll förra året när jag fortfarande hade farten uppe frågade jag publiken hur många av dem som kände – eller hade hört talas om – någon som verkligen älskade sitt jobb. Av drygt 60 personer var det tre som räckte upp handen. Vad håller vi på med? Borde inte alla älska det de gör? Skall vi göra saker vi tycker illa om tills vi dör? Känns som ett ofantligt slöseri med resurser.

Min passionerade kärleksaffär med Naturen kommer ur denna längtan efter äkthet inser jag. Naturen bara är, den spelar inga spel och i Naturen känner jag mig därför som mest genuin. En Björk är en Björk, vinden som smeker min nakna kropp efter ett uppfriskande dopp i en vårkall sjö försöker inte vara något annat. Eldens lågor bara är, och lever utifrån de förutsättningar som finns just då. När jag ligger med pannan mot en sten och stormvindar sliter i den Fjellduk jag krupit in i, då är livet enkelt utan spel. Rent.

Varje morgon duschar jag med bara iskallt vatten. Det är äkta. Just då kan jag inte tänka på så mycket annat än att andas lugnt tills det kalla vattnet känns varmt och pungen min drar ihop sig av kylan så att det gör ont.

Blästring av själen & skälen

Om jag skall beskriva vad jag går igenom känns det som om själva själen på mig blästras ren. Allt som inte hör dit, alla lögner jag sagt till mig själv (och andra), all armerad betong och ståldörrar blästras bort och jag hinner inte med att registrera vad som sker. Det bara blåser till och jag står naken och förvirrad på en plats jag inte känner igen.

Blästringen sker inte bara av själen utan av skälen. Vilka skäl är det som driver mig? Vad är det egentligen som driver mig framåt i livet? Vad är skälen bakom alla skal, alla lögner jag fabricerat? Vad är egentligen sant om mig, om det jag är?

Ok, inser att detta låter som en präktig identitetskris, men för en man som spelat roller hela sitt liv blir det lite förvirrat när alla roller blåses bort. Förresten så betyder ordet “kris” egentligen “vändpunkt” så det får anses vara gott.

Perioder av kaos mellan perioder av harmoni

Klippet nedan med pendlarna är ett av mina absoluta favoriter och har haft det med i föreläsningar och inlägg flera gånger tidigare. Som jag ser det visar det på en naturlag som säger att perioder av kaos alltid kommer mellan perioder av harmoni. När ett system skall uppgraderas blir det ofta lite oordning i leden innan nästa fas kommit på plats. Så, om du också upplever en period av kaos vill jag gratulera oss båda, för det är ett tecken på att vi är på väg mot en ny nivå av harmoni. “Kaos” betyder dessutom “tomrummet i början av skapelsen”. Ren potential alltså, hur coolt är inte det!

Jag önskar dig allt gott och ber dig som vanligt om att vandra din egen väg och våga vara det du är.

/Sven-Alex

 

4 Comments on “Själen & skälen blästras i min jakt på något som är äkta”

  1. Åh det är där jag befinner mig nu, känner igen mig i nästan varje ord!
    Så skönt när någon annan sätter ord på det man upplever, tack!

  2. Wow! Tack för att du berättar, och skönt att det är fler som är på samma väg. 🙂 Händer en hel del i dessa tider!

    Allt Gott!

    /Sven-Alex

  3. Min blästringsperiod fick sin peak under 2016 med månader av sjukskrivning pga utmattning. Även om jag har en bit kvar till en sund balans mellan givande och varande, så märker jag att något har hänt med min hjärna efter uppgraderingen – den är kristallklar – och med förmågor som skär igenom mörkret med en självklar lätthet. Oroa dig inte för glömska, hjärndimma eller känslor av vakuum. De är alla viktiga delar av reningen. Grattis till din pågående uppgradering! Det är något som vi alla behöver.

  4. Heja Ami!

    Tack för att du delar med din av din egen resa! Kristallklar hjärna efter uppgraderingen låter mumsigt. 🙂 Känner att det här kommer att ge mig rötter på allvar för första gången på länge. Gick igenom en liknande period 2003 när jag blev utbränd, sa upp mig och bodde några månader ensam i min stuga i skogen, men det här är på en helt ny nivå! Ingen kristallklar hjärna efter den vändan.

    Gäller för mig att inte göra ett projekt av det hela och överprestera igen… 😉

    Tack för dina ord och Allt Gott!

    /Sven-Alex

Kommentera gärna!