Skam, Skuld & Rädsla vid änden av repet…

Sven-Alex TryggHarmonisering, Insikter & Funderingar, Projekt Fri & Het, Utbrändhet - Uppvaknande2 Comments

Skamligt och pinsamt

Precis som när jag i ett tidigare inlägg erkände att jag för första gången på 40 år sökt läkare, sjukskrivit mig för utmattning och bett om hjälp (huvva) vill jag helst inte skriva det här inlägget heller. Inte alls!! Precis som tidigare är också just min ovilja mot att göra det en av de större anledningarna till att jag känner att jag behöver göra det. Jag blottar mig nu ytterligare – berättar om en situation jag hamnat i, något jag gjort som jag ser som skamligt och jäkligt pinsamt – och tar därmed ännu ett steg rätt in i de brinnande käftarna på en av mina största rädslor: Vad ska folk tycka och tänka??!? Tänk om folk tycker illa om mig!! Mina föräldrar hade skämts som tusan om de levt, det är jag säker på…

Nu är jag fullt medveten om att bara tanken på att folk skulle bry sig om vad jag gör överhuvudtaget är lite egotrippad. Denna rädsla kring vad andra kan tänkas tycka om mig är dock en av mina djupaste blockeringar, något som verkligen hindrar mig från att vara fri, och jag anar att det har att göra med någon urtida rädsla för att bli förskjuten från stammen och därmed dö ensam i vildmarken efter att ha slagits med en sabeltandad tiger eller så.

Jag själv högaktar och inspireras dock av personer som vågar gå sin egen väg oberoende av andras gillande eller ogillande, och jag vet också att enda sättet att bli av med mina största rädslor är att gå emot dem med rosor på kind och solsken i blick.

En annan anledning till att jag delar med mig av min resa är att jag vill varna andra som är lika envisa och idiotiskt “jag ska fn bita ihop och inte be om hjälp!” som jag. Det kan hända saker ganska snabbt om du inte vågar välja väg i tid, även om vägen du behöver välja känns obehaglig och otäck.

Att stå kvar i elden är dumt, bara dumt

En del – en ganska stor del – av mig tycker fortfarande det är pinsamt och genant att inte klara av precis allt livet skickar i min väg. Som jag ser det skall jag stå stark och stadig i alla väder, som en vaktpost som aldrig sover, aldrig blir trött, aldrig påverkas av någonting. Jag skall vara klippan som skyddar, aldrig nöts ned eller rubbas. Jag skall dessutom göra det med ett leende och alltid vara tacksam och på gott humör. Andra kan bli trötta och skadade och sjuka, men jag skall finnas som någon, tja, något som egentligen inte lever inser jag nu. Något omänskligt. Inser också att en sådan person inte är speciellt trevlig att umgås med…

Livet fungerar dock inte så, utan så länge jag har en fysisk kropp kommer jag att påverkas. Det är ju själva påverkan som gör det möjligt att uppleva! Hade en diskussion om detta med en person som ansåg sig vara bortom det fysiska och hävdade att vi kan välja om vi påverkas av den fysiska verkligheten eller inte. “Ok” sa jag. “Kom hit ska jag piska dig med brännässlor och slå dig på tummen med en hammare få se hur stort val du har att påverkas.” Diskussionen tog slut där.

Metafordags: Om jag står i en eld kommer jag att påverkas, spelar ingen roll hur stark eller hård jag är. Bara om jag är död bryr jag mig inte. Att stå kvar i en eld – i en situation/ett förhållande/en anställning som skadar mig – har inget med mod eller styrka att göra. Det är bara skitdumt på alla sätt jag kan komma på och en skymf mot det liv och den kropp jag fått att vandra runt i här på Jorden. Ändå är det precis det jag gjort så många gånger! Spelade in ett klipp om det för ett tag sedan, se nederst i detta inlägg.

Inser också jag att de utmaningar jag får är att göra det som är svårast för mig, annars vore det ju ingen utmaning. Att vara oberörd, stabil, stark, “jobbar-hela-tiden” och en “vaktpost” redo att hjälpa alla andra, det är ingen utmaning för mig. För mig är den största utmaningen att slappna av, att verkligen visa den där sårbarheten som är så viktig, att släppa tanken på att jag är ansvarig för världen i allmänhet, att på djupet inse att jag behöver hjälp av andra för att kunna göra det jag kom hit för att göra. För att inte tala om att – jobbigt!! – öppet berätta om det jag ser som misslyckanden och riktiga bottennapp i min livsresa. Händelser och agerande som verkligen spräcker bilden jag har av mig själv. Att inse att jag inte behöver vila eller andras hjälp är också verkligen världshistoriens största egotripp.

Självskadebeteende någon?

De flesta av oss känner, känner till någon eller har hört talas om att det finns personer som skadar sig själv. Främst ungdomar antar jag, som tex. skär sig på olika sätt, och vad som försiggår i deras inre värld har jag ingen aning om. Den vånda som får dem att skada sig på ett så uppenbart sätt är bortom min förståelse, tack och lov skall jag erkänna.

För ett bra tag sedan fick jag dock en insikt om just självskadebeteende. Det jag insåg med obekväm tydlighet är, att även om det sker i andra former är många av oss minst lika skyldiga som de som skär sig. Definitionen av självskadebeteende är ju helt enkelt ett beteende som skadar mig själv.

Om jag stannar kvar i en situation som uppenbarligen skadar mig? Om jag stannar kvar på ett arbete som skadar mig? Om jag stannar kvar i ett förhållande som suger musten ur mig och skadar mig? Om jag talar om mig själv i nedlåtande ordalag? Om jag hela tiden sätter mig och mina behov sist? Självskadebeteende!

Allt beteende som skadar mig själv på ett eller annat sätt är som sagt per definition självskadebeteende, vilket innebär att jag är “guilty on all accounts”! Jag må utföra mitt beteende på ett mer accepterat – och i vissa fall till och med uppmuntrat – sätt, men det är likväl ett beteende som skadar mig.

Status Utmattningssyndromet

Innan jag går in på pinsamheterna vill jag berätta hur det ligger till med mitt utmattningssyndrom, och mitt läge verkar tyvärr faktiskt ha försämrats den senaste tiden. Kan bero på att jag för tillfället är mellan bostäder och har förmånen att få bo hos min kära syster. Hon har två trevliga barn som har förvånansvärt kraftfulla stämmor de använder sig av ofta. De är också utrustade med diverse leksaker som låter på alla möjliga och omöjliga vis. Hade ingen aning om att blockflöjt kunde låta så högt heller! 😉 Har nog aldrig varit såhär ljudkänslig! Inte en optimal miljö för vila och återhämtning  – även om jag är djupt tacksam för att jag får bo där och jag tränas i att meditera med vissa störningsmoment – och jag längtar till den dag jag kan åka till min stuga i skogen för att bo i tystnaden en tid.

Känner mig som en lynnig vulkan. Vredesutbrott som får det att göra ont i kroppen på mig, hela kroppen darrar och jag känner hur det flimrar framför ögonen. Vill då och då jämna allt med marken. Tur att jag inte minns hur jag kastar eldbollar… Nästa sekund kan tårarna komma. Känns som om jag helst inte skall umgås med folk.

Var in på OKQ8 häromdagen för att köpa en kopp kaffe, och till och med musiken de spelade irriterade mig. All kunder som var där och pratade och höll på. 😉 Intensivt!

Tar otroligt mycket kraft bara att köra bil! Har inte insett hur mycket jag tar för givet, och hur många moment som egentligen sker automatiskt när jag kör bil i mer balanserat tillstånd.

Vaknar fortfarande tidigt och är trött trots att jag till och med provar att droppa lavendelolja på kudden varje kväll. Kanske tar ett tag innan det verkar på ett upptrissad sinne som mitt.

Känns som om jag är i ett mellanläge. Dagarna går men tiden står stilla.

Hur hamnade jag här?

Ok, nu närmar jag mig pinsamheterna, och att berätta om det här går emot all logik. Eller, handlar nog inte om logik utan helt enkelt om den där rädslan jag pratade om tidigare i inlägget. “Vad ska andra tycka om mig!??”

Skit samma. Nu handlar det inte om att jag egentligen är knarkkung eller människosmugglare eller lönnmördare eller säljer min avkomma till medicinska experiment eller plågar djur eller egentligen gör något som skadar någon annan.

Frågan är hur jag hamnade här, och jag anar att det här med “fundamentala val” är långt mycket kraftfullare än jag anade när jag anammade tekniken… Jag har skrivit om detta tidigare, och använder det ofta i coaching. “Fundamentala val” handlar helt enkelt om att välja det som är viktigast för oss, bakom alla småval och sedan skita i hur vi ska uppnå det. Strategi finns alltså inte alls med, utan bara valet och sedan vänta på att bli puffad åt rätt håll och se saker manifesteras. Jag kan garantera att det fungerar, men det kräver att du gör det som behövs…

I bilden nedan ser du hur jag trodde att det skulle vara. Jag kände mig fångad, jag väljer frihet och en dörr öppnar sig som jag klivet ut genom. Klart!

Det visade sig dock att den där dörren öppnade sig till en tunnel, som blev trängre och trängre.

När jag väl klivit in i dörren ramlade det ner ett block som gjorde att jag bara kunde röra mig åt ett håll, och tunneln blockerade dessutom alla försök att fly. Jag fick inga nya uppdrag, blev tvungen att avyttra min kära Jeep, fick sälja saker för att få in pengar, kan inte resa bort eller fly på något sätt. Det finns bara en väg att gå.

När jag för ett par år sedan på allvar valde och högt och tydligt flera gånger om dagen sa “jag väljer frihet”, då satte jag alltså igång processer som tagit mig till denna punkt. Det inser jag. Valet frihet tar mig genom en resa av rensning på sätt jag inte hade en aning om. Det började med gamla saker, gamla kort, bråte jag sparat under alla år, saker jag sålde eller gav bort. Rensningen har nu tagit mig till inre bråte och då främst gamla rädslor…

Jag inser att jag inte är fri om jag är bunden av dessa gamla rädslor, och mitt val har gjort att jag tvingas ta itu med dem. Finns inget alternativ och jag är faktiskt tacksam att jag kommit hit, även om det är jobbigt.

Anledningen till att jag hamnat här i denna “end of the rope-situation” är förutom valet frihet en degenerativ envishet och oförmåga att be om hjälp i tid. Jag skulle sjukskrivit mig redan i höstas, men vägrade. Vad fick detta för resultat? Jag gjorde slut på alla mina besparingar, fick sälja saker för att betala räkningar på slutet, stressade och skadade kvinnan jag levde med genom mitt mående (hon är väldigt intuitiv och kände det jag kände) och genom att jag helt enkelt inte drog in några pengar. Min självbild som man smulades sönder ganska effektivt.

Jag fick inte ett enda stort nytt uppdrag – trots att jag vet att jag är bra på det jag gör, handlar inte om det – och nu i efterhand ser jag detta som ett tecken på att mitt fundamentala val verkligen gjort det omöjligt för mig att avvika från min väg till frihet. Hade jag fått uppdrag skulle jag kunna smitit undan denna uppgradering och inte tvingats gå till botten med mig själv för att verkligen bli fri. Det fundamentala valet bygger verkligen murar som gör att det bara går att gå åt ett håll.

Ok, på grund av min idiotiska envishet (läs dumhet) har min överlevnad det senaste halvåret alltså baserats på besparingar, på att sälja saker för att betala räkningar och på den oändliga generositeten hos kvinnan i mina liv. Hon har bokstavligen både gett mig tak över huvudet och mat i magen. Vi valde att testa en dröm vi haft om ett enkelt liv i husvagn, vilket visade sig vara inte så enkelt då vi båda har egna barn vi vill umgås med. Lite trångt. Husvagnen såld och nu har vi valt att bo under separata tak en tid för att kunna ge våra respektive barn det utrymme de förtjänar och för att jag känner att jag helt enkelt inte skall umgås med folk under min uppgradering. Jag behöver vara i karantän eller liknande ute i skogen.

Hur som helst, min envishet har alltså till slut lämnat mig tämligen barskrapad, och just i detta nu helt utan både inkomster, kapital eller tillgångar att realisera. Snackade skamset med min dotter häromdagen om att jag har det lite kärvt ekonomiskt för tillfället, och hon myntade raskt ett nytt ord: Pankrutt! 🙂 Låter roligare än bankrutt tycker jag.

Detta har jag gjort – Vad ska andra tycka?

Jag funderade länge och väl på hur jag skulle göra. Tokslut på pengar, räkningar som kommer in. Sjukpenning har jag ännu inte fått. Mat behöver jag. Som sjukskriven varken kan jag eller vill jag ta uppdrag. Att leva på min syster och hennes familj känns fel på många sätt. Det enda alternativ jag såg var då att svälja stoltheten och be hela samhället om hjälp…

För en man som sett “be om hjälp” som något att undvika som pesten är detta ett riktigt lågvattenmärke och skammen jag känner är stor. Samtidigt skimrar en stolthet inom mig, för att jag vågade ta steget och ta mig tusan om jag inte känner mig friare bara genom att ha passerat själva “aktiviteten”. Nästa steg är att öppet erkänna den, vilket jag gör nu. Snart. Alldeles strax.

Häromveckan ringde jag till Socialtjänsten (mina föräldrar vänder sig kanske i sina gravar), förklarade att det kört ihop sig lite och frågade vilken hjälp jag kunde få. Jag blev kallad till möte veckan därpå, och för att kunna äta tills dess ringde jag samma dag även Diakonin och talade med en trevlig kvinna. Jag sa att jag hört att de kan hjälpa till med matpengar och jag fick komma dit på möte redan samma dag.

Diakonen var väldigt trevlig, jag sa att det var karaktärsdanande och bra för mitt ego för mig att vara i denna situation och att jag generellt är tacksam över att vara vid liv. Hon var tydligt förvånad men tyckte det var bra att jag såg det på det viset. Jag fick fylla i en blankett och kvittera bidraget: 1000 kr i presentkort på Hemköp. Som orsak till att jag behövde pengar skulle jag kunnat skriva “oförmåga att be om hjälp i tid, idiotisk nivå av envishet och självdestruktiv stolthet” men jag skrev “ingen inkomst på 6 månader” istället. När jag använde presentkorten för att köpa mat skämdes jag. Jag var säker på att personen i kassan visste att jag behövt be om matpengar när jag betalade med presentkorten och det kändes väldans obehagligt. Ok, karaktärsdanande.

Veckan efter fick jag komma på möte på Socialtjänsten, och fick veta att jag som företagare bara har rätt till hjälp med mat, vilket i dagsläget innebär 1700 kr/månad. Företagare verkar alltså vara helt utan det skyddsnät som andra har, något att tänka på om du också är företagare. Alternativet finns att helt lägga ned företaget, men då denna situation är mycket tillfällig ser jag ingen anledning att ta bort något som gett och kommer att ge mig mycket bra inkomst. Jurist som jag är kollade jag upp regleringen och det finns ett rättsfall som ger även företagare rätt att under vissa förutsättningar få försörjningsstöd. Skall skriva ett mejl och påpeka förhållandena.

Så, då har jag öppet erkänt det för mig mycket, mycket pinsamma. Min idiotiska stolthet, envishet och oförmåga att be om hjälp i tid har alltså lett till att jag hamnat på en plats där jag tvingas be om hjälp på sätt jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin trodde jag skulle behöva göra. Mitt ego pulvriseras, bränns upp och återigen tänker jag på fågel Fenix.

Om denna avstickare i min livsresa gör att personer tar avstånd från mig, då får det vara så. Jag är inte rädd för att förlora något som ändå inte betyder något. När jag tänker efter är jag inte speciellt rädd alls. Denna resa gör mig verkligen friare, mer ödmjuk, mer tacksam och mer jag på många sätt. Jag vet att jag kommer ut på andra sidan som en mycket friare person, och mer man och människa än någonsin. När jag inte längre har något att vara rädd för, när jag blottat mig tillräckligt för att känna att jag möter mig själv bakom alla skal, då börjar nästa fas i min resa.

Det är verkligen så, att när jag nått änden av repet då knyter jag inte en knut och hänger kvar utan väljer att släppa taget. Ofta är repet vi krampaktigt håller fast vid det sista som håller oss kvar i det gamla. Det är bara i fritt fall som våra vingar vecklas ut, och frågan vi ställer oss när vi känner vår egen rena, fria kraft flöda inom oss är inte om någon tar emot oss utan vart vi vill flyga…

Som vanligt önskar jag dig Allt Gott och ber dig om att vara dig själv och vandra din egen väg! Kanske ses vi “down the trail”!

/Sven-Alex

 

Bedövningssalva Någon? from bySKOOGLA on Vimeo.

2 Comments on “Skam, Skuld & Rädsla vid änden av repet…”

  1. Skam och skuld …borta !!!💗
    Du berättar om det som många skulle tejpa igen munnen på sig själva hellre än att ” erkänna ”
    I det du gör , älskade, kommer stor förändring och nu är du sann mot dig själv på riktigt 💗
    Tack för att du delar med dig så generöst av ditt liv 💗 💗 💗

  2. Tack för dina ord underbara! <3 Ja, det var inte lätt att öppet berätta om att ha "sjunkit så djupt", men det är som sagt "at the bottom of the well" vi hittar våra skatter. Känner redan att rädslan för andras tyckande liksom faller bort. Ren kraft i sanningen, och den gör oss verkligen fria.

    Kärlek! <3

Kommentera gärna!