Utmattningssyndrom = Shamansk Initiering?

Sven-Alex TryggHarmonisering, Insikter & Funderingar, Projekt Fri & Het, Utbrändhet - Uppvaknande20 Comments

Tvekade länge över att skriva detta inlägg

Det här är ett av de jobbigaste inläggen jag skrivit, och just därför är det ett av de absolut viktigaste. Jag går emot en djup rädsla genom att erkänna något lite längre ned i inlägget, och bränner jag genom detta broar, förtroende och mitt personliga varumärke då får det vara så. I så fall får del bli Fågel Fenix-läge och börja om från scratch med nya fjädrar.

Skräcken har dock gjort att jag har funderat länge och väl på om jag skulle vara öppen med detta. Till slut kom jag fram till att om det kan hjälpa någon annan att läsa om min resa, då finns det ett syfte med att dela med mig. Var det inte Ghandi som sa att “my Life is my Teaching”? Något att sträva efter!

Jag är i alla fall en hängiven anhängare av att Walk my Talk och gör mitt bästa för att leva ett liv som är så levande som möjligt. Kastar mig ut i ovissheten så ofta jag känner för det och ställer hellre frågor än ger råd. Sårbarhet är också ett av mina nyaste och starkaste ledord, så det finns bara en väg.

Mina största rädslor

Ok, tror att jag bloggat om detta tidigare, men en av mina största rädslor har varit att visa svaghet. “Svaghet” för mig har centrerats kring två punkter utifrån en hel del Skoogling och min egen analys av situationen:

  • att vara sjuk
  • att be om hjälp

Att vara sjuk och/eller att be om hjälp har jag alltså i hela mitt liv sett som en svaghet. Vad är problemet med att visa svaghet som jag ser det då? Jo, om jag visar svaghet blir jag nämligen förskjuten från de som älskar mig och skall skydda mig. Jag kommer att förskjutas från familj, samhälle, värld och förpassas till en avdelning för “män som inte är som de ska och inte går att använda till något vettigt”.

Antagligen repris om du läst tidigare inlägg, men denna övertygelse har, som jag ser det, sitt ursprung i mina mycket unga år – tror jag var under 3 år gammal – då mina föräldrar lämnade mig på sjukhuset (falsk krupp) väntade tills jag somnade och sedan åkte hem. När jag vaknade hade jag andra kläder på mig, och mina föräldrar var inte där. Mitt unga jag lärde sig då en läxa: blir du sjuk – visar du svaghet – då blir du förskjuten t.o.m. av de som står dig närmast. Mina föräldrar kom såklart på morgonen igen, och reglerna var sådana då att ingen fick stanna kvar över natten, men jag känner att jag bestämde mig för att aldrig mer vara svag, låta någon komma mig riktigt nära och upprättade en redig mur runt mitt hjärta den dagen. Jag bestämde mig också för att förvänta mig att bli sviken av allt och alla. Jag kunde ju ändå inte lite på någon.

Aldrig sjuk

Sedan dess har jag egentligen aldrig varit sjuk på allvar, och har haft otroligt svårt för att be om hjälp. Ok att jag haft dagar då och då med lite flunsa och varit däckad i feber men aldrig sökt läkare. Min pappa var dessutom ambulansförare, så han brukade lugnt lappa ihop mig när jag huggit mig i armen med en machete, slagit hål i huvudet med en änterhake (jag skulle belägra garagetaket men kroken lossnade) eller råkat göra hål i min kropp på andra sätt. Sjukhus behövdes liksom inte. De få gånger min kropp skakat av feber och huvudet bultat så ögonen nästan trillat ut har jag dessutom oftast gått upp själv för att göra te eller så, och frågat om någon annan ville ha. Jag har varit rent odräglig helt enkelt, och inte gett andra möjlighet att hjälpa mig.

Ok, då är det dags. Går emot min rädsla…

För ett par veckor sedan höll vi på att bli påkörda av tåget. Jag var ute och åkte bil med kvinnan i mina liv och skulle köra över en järnvägsövergång. Fick någon form av blackout för när vi stod i den lilla bilkön och signalerna började klinga insåg jag att jag ställt bilen mellan bommarna. Som tur var lyckades jag backa lite och köra upp på trottoaren för att komma utanför bommen som var på väg ned och undvika att tåget brakade rätt in i bilen.

Detta blev ett verkligt wake-up call för mig. Jag har i många år arbetat med att hjälpa personer vidare från olika former av kriser i livet som utbrändhet och utmattning och insåg att jag uppvisade i princip alla symptom jag har sett i mina klienter! Förutom att jag haft nära till tårarna under en längre tid började jag nu bli en fara både för mig själv och för min omgivning.

Skräcken tog mig, men jag kände att jag nått en vändpunkt i livet. För att ta ansvar gjorde jag därför något jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra: Jag sjukskrev mig och bokade in en läkartid. För några dagar sedan var jag sedan för första gången på över 40 år till en läkare. Han var förvånad över att jag inte hade en enda journalanteckning sedan tidigare men det besöket slutade med att jag blev sjukskriven på 100% för utmattningssyndrom med rekommendation att gå i samtal och delta i någon form av stressgrupp.

Jag är alltså nu både sjukskriven och skall be någon annan om hjälp genom samtal!

Mina rädslor i ett fint paket… Känns som om jag faller fritt…

Shamansk initiering eller uppvaknande?

Pust! Att öppet skriva det jag just gjort – att erkänna att jag både är sjukskriven och ber om hjälp – är för mig verkligen att utsätta mig för något jag undvikit hela mitt liv. Det luriga är att jag inte tycker det är konstigt om andra sjukskriver sig eller ber om hjälp när det behövs, men att jag gör det… Inser att detta är någon form av avancerad hybris eller egotripp, att jag skulle vara undantagen från behovet av att vila ibland. Bara tanken på att jag inte skulle vara beroende av andra människor är dessutom helt befängd.

Min skräck är att jag genom att visa denna svaghet nu blir förskjuten av allt och alla. Mitt förtroende försvinner, mitt varumärke smulas sönder, jag är förbrukad som resurs mm mm. Men, då får det vara så. I kommande tider vill jag ändå bara samarbeta med genuina levande människor, som ser sårbarhet och äkthet som nödvändiga för all form av samarbete.

Kvinnan i mina liv sa till mig för ett tag sedan – efter det att jag som vanligt dessa tider gråtit floder helt utan synbar anledning – att detta nog är mitt verkliga uppvaknande. Hennes ord slog an något djupt inom mig, och jag inser att jag varit på väg hit länge. Tack och lov får jag chansen att möta mig själv när jag fortfarande har en massa år kvar i livet.

Jag ser min situation som en gåva faktiskt, och jämför det med en shamansk initiering. Naturfolkens shamaner eller medicinmän/-kvinnor gick oftast igenom en tid av “kris” eller “sjukdom” som en del i att bli det de skulle bli. Bara genom att göra resan själv, bara genom att hela sig själv, blev de “godkända” och bemyndigade att hjälpa andra.

Att hitta botten – Sammanbrott är genombrott

När jag når “botten” på detta sätt inser jag att jag för första gången står på stadig mark. Sammanbrottet är i sanning ett genombrott. Den stabilitet jag mer och mer känner kommer från hela mig, inte från det vingliga och flyktiga underlaget av tunna skal och roller jag tidigare stått på.

När jag släpper ut det jag stängt inne fylls jag av ett lugn jag inte kan förklara. Såg en dokumentär nyligen, “The Works” om gruppterapi i Folsom Prison. Helt outstanding, och att se förhärdade mördare bryta igenom i gråt och sårbarhet hjälpte mig vidare i min egen resa. De sa saker som “sit straigth up and cry like a man“, “open your eyes” och “it is in the deepest part, at the bottom of the well, where we find the medicine, the coins“.

Det verkar som om det fundamentala valet “Frihet” jag gjorde för ett par år sedan tar mig på en resa genom territorier och låsta rum jag inte hade en aning om ens existerade. Jag ställs face-to-face med utmaningar jag undvikit hela mitt liv. Det går inte att göra denna resa halvdant och jag inser att äkta frihet bara kan komma ur en total acceptans av mig själv till att börja med. Allt annat är att fly bort från det jag behöver göra, bort från den väg jag behöver vandra. Nycklarna, “the medicine & the coins”, verkar alltid vänta på mig på de platser jag helst av allt vill undvika.

Mer begränsad än någonsin tidigare inser jag att det ligger en stor gåva i begränsningen. Jag kan helt enkelt inte fly. Det finns bara en väg att gå för mig, inåt. Utan något annat att hålla i, släpper jag taget och faller in i mig själv. En äkta glädje och lycka spirar mer och mer i mig, när jag tänker på att jag närmar mig en tid då jag inte behöver låtsas mer.

 

Med hopp om att mitt ärliga berättande om min resa kan inspirera dig på din resa önskar jag dig Allt Gott, och som vanligt ber jag dig om att följa ditt kall och vandra din egen väg. Världen behöver ditt verkliga jag!

/Sven-Alex

20 Comments on “Utmattningssyndrom = Shamansk Initiering?”

  1. Tack Sven det var givande läsning,har själv kämpat med utmattningssyndrom i flera år jag skall med nöje följa din resa ☮️

  2. Heja Jonny!

    Tack för din kommentar! Jag kan inte annat än se det som händer oss som ett gott tecken. Vi är de som känner helt enkelt, lite visionärer skulle man kunna säga. Vi har för mycket liv i oss för att vi skall kunna begränsa oss i roller och spel helt enkelt.

    Återstår att se vart resan bär, men att vara öppen och sårbar med upplevelsen synes vara den enda vägen som finns att gå.

    Allt Gott!

  3. Nu släppte du ut det sista du burit på en lång tid .heja dig! !!
    Att ta bort ” skam ” från att vara känslig, och se sig själv för den man är, utan dömande. .💗💗💗många lider och känner skam över att de inte längre orkar bära upp något man inte är !!
    Botten är ju ändå “grunden” man behöver stå på för att kunna sträcka sig uppåt med hela sin prakt igen !!
    💗💗 💗 kramar om dig väldigt mycket 💗

  4. Tack från djupet av mitt hjärta. 😊💗 Tack för dina visa ord och dina kramar. Tid att sträcka på oss som sagt var, från en stadig grund! 💗💗💗😊🙏

  5. Oförskjuten från mig☺️och älskad i alla lägen för den du i sanningen är eller inte är.
    Ta noga hand om dig vännen!🌱🌞

  6. Tack kära du för dina ord och för att du är som du är. 😊 Omkramad är du!

  7. Läser om verklig styrka i ditt blogg-inlägg! ❤ Verklig styrka innebär att VETA att man klarar att vara svag och sårbar och behöva hjälp. 😉 Mitt problem, en parallell till ditt men helt olikt, är jag inte tycker att jag är värd hjälp och uppmärksamhet. .. Vilket gör att jag har svårt att söka hjälp, boka behandling, eller ens heala mig själv… Det finns alltid någon annan som behöver det bättre…
    Stor kram och lycka till på din väg! ❤

  8. Går just igenom samma sak! Så obeskrivligt skönt att läsa dina rader och se mig själv och förstå att jag inte behöver vara stark hela tiden o bita ihop.
    Tack finaste Alex 💕

  9. ”Sakta paddlade dem fram på sjöns gata av ljus. Plasket från paddlarna. I barnens ögon var de hjältar. Där och då”.
    Det finns något så sprött och vackert i sårbarhet. Vi har det alla och försöker dölja det… Det är märkligt eftersom vi ser det som något fint och genuint hos andra? Du är himla fin du <3!
    /Dominique

  10. Namaste finaste Sven-Alex 😍 Känn mitt stöd och kärlek du leende krigare😊 Omfamnad och buren är du genom detta min själsliga broder. Tack för dina tankar som så ofta är samstämmiga med mina. Tack för att du vågar berätta och sätta ord på livets svåra prövningar. Vila tryggt i Moder Jords famn…. Snart värmer Fader Sol åter din kropp och själ. Och likt fågeln Fenix brer du åter ut dina vingar och flyger friare och högre mot nya mål….. Namaste broder, Namaste 💗💗💗

  11. Det är en styrka att kunna vara svag. Jag har själv provat på att inte lyssna på kroppen. Det är en jobbig men nyttigt lärdom som stärkt mig till den jag är idag. Så grattis till nya kunskaper om dig själv.
    Kram på dig vännen 💪😊

  12. Heja Kerstin!

    Tack för din kommentar och för att du delar med dig. Varifrån kommer det här med att vi inte tycker vi är värda hjälp? Anar att jag blockerat mig själv på samma sätt många gånger… Jag fick en fin insikt i min meditation häromdagen, som verkligen fick mig att tänka om vad gäller att be om och ta emot hjälp. När jag blockerar flödet till mig och genom mig, då blockerar jag även flödet – själva livet – genom de som vill hjälpa mig! Jag såg det i detta fall som “team” på andra plan, och min ovillighet att ta emot ströp faktiskt livet ur dem! Flödet som de lever av bromsades av mig… Så, det bästa jag kan göra för att hjälpa dem är att vara öppen för Flödet som vill forsa genom mig. Inte helt öppet än skulle jag tro, men jag kör på med propplösare. 😉

    Kram!

  13. Heja Maria!

    Tack för din kommentar och för att du delar med dig. Känner så väl igen tanken “stark och bita ihop” men jag börjar mer och mer inse att styrka är att våga släppa taget. Rustningen vi bär är för tung för att vi skall kunna gå vidare med den, vi har vuxit ur den helt enkelt, och när vi biter ihop stänger vi både ute och stänger inne… Take it from någon som gjort det till en konstform att stänga av och stänga till. 😉

    Att våga vara sårbar, har jag insett, ger oss en ren urstyrka vi inte visste fanns.

    Allt Gott!

  14. Dominique!

    Tack för orden om paddling… Drar fram minnen i mig och gör mig ta mig tusan lite tårögd. 😉 Du är himla fin du också vet du, och jag känner att vi genom sårbarheten verkligen når fram till den där äkta styrkan som ligger i att vara naken, ren och äkta. Bara utan rustning kan vi passera draken eld av sanning, allt annat bränns bort.

    Kram!

  15. Heja Gunilla!

    Dina ord värmer som varm choklad en kall vinterdag. Tack för ditt hjärtliga stöd och för din fina vision om kommande tider. Känner att jag för första gången på många många år faktiskt skjuter ned mina rötter i något äkta, i något som verkligen kan ge mig näring och stabilitet inför kommande tider. Jag pratar ofta om rotdagar, och nu får jag verkligen leva mina egna ord. Bra med lite mjukmedel för egot. 😉

    Jag önskar dig allt gott! Kram!

  16. Starkt Sven-Alex. Det är äktheten o sanningen vi söker inom oss själva. Att ge upp, överlämna sig, kapitulera, surrender, i fullkomlig tillit till livet, det är modigt, starkt. Att inse sin litenhet är samtidigt insikt i sin gränslösa storhet. Att visa svaghet är att samtidigt uppvisa äkta styrka. Vi är allt samtidigt som ingenting. Vår resa här på jorden är att resa in i oss själva, bli varse oss själva och älska oss själva äkta o villkorslöst. Kärlek till dig du äkta människa.

  17. Wow. 🙂

    Dina ord värmer rätt in i hjärtat Ulrika! Tack för din kommentar och jag inser att jag verkligen gjorde rätt när jag gick emot rädslan och blottade mig för själva Livet. I den begränsning jag nu upplever finns det bara ett håll att röra mig åt, och det är inåt. Det är verkligen så, att först då vi tillåter oss att bli så små vi kan, hittar vi fröet till verklig storhet. “At the bottom of the well…” Allt Gott!

  18. Livet är en upplevelseskola som får oss att jubla, skratta, älska … men oxå att gråta, krypa på knä, skriiika, ligga i fosterställning, ge upp och ta nya tag … på något sätt läggs dag till dag och vi får en gigantisk erfarenhetsbank i vår meritlista. Ofta dömer vi oss själva och andra med begränsat seende av anledningar ur egots perspektiv. Själen dömer aldrig utan älskar utan krav och begränsmingar.

    Jag har haft utmattningsreaktioner i ca 20 år, mer eller mindre, jag har dragit mig fram med hjälp av envishet och ofta fått höra att jag levt fel och borde prova det och det och så vidare … jag har provat “allt”. Idag förstår jag att utmattning är en fas i själens utveckling där människans energier ställs om till högre frekvenser/vibrationer och då faller allt vi trott på platt till marken. Gråt är en underbar förlösare av gamla känslircsom fastnat i vårt inre.

    Allt måste få ha sin tid! I mina ögon är du en underbar vägvisare och inspiratör. Fortsätt att vara den du är och förbli stolt över dig själv!

    Lycka till på din väg i livet! ♡

  19. Heja Ewa!

    Jättetack för din kommentar och för att du öppet delar med dig av din resa, som den vägvisare även du är. 🙂 Jag personligen känner att jag verkligen är lite mitt emellan två världar. Slits mellan att försöka trycka mig in i det gamla igen, men det är lika svårt – och lika onaturligt – som att försöka kravla tillbaka in i livmodern. Vi är för stora helt enkelt, och livets flod flyter åt ett annat håll.

    När jag läser dina ord “dragit mig fram med envishet” känner jag både igen mig och känner frustration och sorg. Samtidigt ligger det glädje och sanning i det du skriver att det är en fas i själens utveckling. För mig handlar det till mycket stor del om att komma tillbaka till något “rent” något ursprungligt som bara väntar på att få blomma och komma fram i all sitt magiska, sprakande, sprittande, nyfikna varande.

    Tack för att du gör det du gör.

    Allt Gott!

    /Sven-Alex

Kommentera gärna!